interview: devotion (swedish)

[jay]

here

Patrick Wolf
"Björk har alltid varit en stor influens för mig"

Det är augusti. Livesommaren 2009 lider mot sitt slut. Patrick Wolf är i Sverige och välsminkade ungdomar köar för att ta del av vad som lika gärna skulle kunna vara en myt.

För Fredrik Thorén berättar artisten, modellen och konstnären Wolf om relationen till Björk, varför skiva slår mp3 och är "som ett bra förhållande eller ett bra knull", och om hur han egentligen mådde under inspelningen av The Bachelor.
- Jag var inte i ett positivt sinneslag. Jag var rädd för att göra ett album som var för deprimerande eller negativt.

När portarna öppnas till sista dagen av Way Out West-festivalen i Göteborg springer ett femtiotal svartsminkade ungdomar så fort de bara kan fram till scenen där Patrick Wolf ska spela en timme senare. När han kommer ut är han klädd i svarta knähöga stövlar och en designad svartvitgrå jumpsuit. De flesta av Patricks fashionabla ungdomsår är representerad i publikhavet, med tyngdpunkt på frisyrerna: blontvitt hår, rosa lugg, stilfylld postpunk.

Innan konserten sitter han i ett litet rum och tar emot journalister. Han är osminkad med rödtonig utväxt i sitt rufsiga och slitna blonda hår. Fotoförbud råder såklart.

Patrick Wolf är en av de mest moderna artister som kommit fram under 00-talet. Den brittiske mångsidiga konstmusikern blandar högt och lågt i sina visuella uttryck, folkmusik med techno och modelluppdrag för Burburry tillsammans med Agyness Deyn och Lily Donaldson. Han håller koll på nya kollektioner av bland annat Comme des Garçons, Alexander McQueen and Kokon to Zai – som inspiration, sen skapar han egna scenkläder utifrån dem. På något sätt känns allt som en helhet: för att förstärka den musikaliska upplevelsen.

- Jag tycker det har varit så sedan födelsen av rock n roll. Det markerar bra popmusik, när folk sätter en stark prägel av det visuella på det musikaliska. Jag har alltid älskat många sådana artister, även de som inte var så musikaliskt populära. Som Klaus Nomi, Nina Haagen, eller mer undergroundartister inom punken. Björk har alltid varit en stor influens för mig. Med musiken hon gjort såklart, men hon har också jobbat med de mest kända designerna världen. Det går hand i hand.

Ser du dig som musiker eller exempelvis modell?

- Musiker, såklart. Men i mitt arbete tar jag tillfället i akt och kommunicerar annorlunda, det är därför jag får privilegiet att jobba med bra designers och fotografer som jag tycker är geniala. Det lyfter mitt arbete som musiker till nya nivåer.

Lika svårt som det är att sätta en etikett på Wolfs artisteri är det att kategorisera själv musiken. Ett potpurri av allehanda traditionella folkmusikinstrument, mjuk och hård electro, och gitarrer. Patrick Wolf själv funderar en stund, och förklarar:

- Jag återskapar mig själv ofta, men jag skulle säga… Popmusik. Det är för alla. Popmusik är också populärmusik på ett sätt, jag är inte så populär överallt, men jag vill tro att den är för alla. Popmusik är en bra term att använda för att folk ska vara öppensinnade om musiken, istället för att de bara hör folkmusiken eller det elektroniska. Istället hör de en poplåt.

Under arbetet med sitt senaste album, The Bachelor, tog pengarna slut. Och där föddes ännu ett innovativt marknadsföringsgrepp: Bandstock. Fansen själva investerar pengar i aktier, som går till att göra och marknadsföra en skiva – både digitalt, och på vinyl och cd. Som aktieägare får du skivan digitalt, lite extramaterial och andra förmåner som bestämts tillsammans med artisten. Till exempel rabatt på merchandise eller kanske gästlisteplatser på spelningar.

- Bandstock är ett väletablerat, och är en marknadsmodell som Andrew Lewis, min manager, har startat. Vi började prata om nya idéer på Universal (Wolfs f.d. skivbolag, red. anm.) och jag hade inte hört talas om det förut. Jag tyckte det var en rätt skrämmande idé först, men det har visats sig vara en av de bästa sakerna i min karriär så här långt.

Har du några andra affärsmodellplaner för framtiden?

- Det blir nog bara större och bättre. Jag har planerat att använda mig av Bandstock igen till mitt nästa album, The Conqueror. Alla album jag gjort har kommit ut på olika skivbolag, och det är inte för att jag är svår att jobba med, det är för att de blir skraja när jag vill göra något nytt, när jag vill förändra mig själv. De hänger inte med. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, jag hoppas bara att jag alltid kan göra skivor, förändras och inte har någon som säger vad jag ska göra.

Att ge ut skivor är en rätt traditionell form av att distribuera musik numera.

- Jo, jag möter många som inte äger album för nu har vi internet och sådär. Men för mig är ett album ett konstverk, när man får det att stämma. Jag kommer nog aldrig gå emot albumformatet, för jag tycker det är så vackert. Du har tretton låtar på 40-45 minuter.

- Alltså, när man försvinner in i den världen kan man sätta på en skiva och försvinna in i ett konstverk. Som en fin tavla. Något som tar dig till en annan plats. Det är svårt för människor generellt tror jag, att överleva, att jobba för någon, in och ut ur förhållanden – folk har mycket problem, du vet. Och jag tror att musik kan hjälpa folks sinnen. Som en bra psykolog, som en god, stark drink i slutet på dagen. Som ett bra förhållande eller ett bra knull. Musik är till för det, och jag tror att albumformatet… Vad vill du ha, vill du ha sex med någon i tre minuter eller vill du ha 45 minuter av bra sex. Du vill ha 45 minuter. Albumformatet är en fantastisk sak.

Efter att Patrick Wolf hade släppt sina två första album Lycantrophy (2004) och Wind in the wires (2005) inom loppet av ett år hände något med den generella uppskattningen. När han säger att han vill ”återskapa” och ”förändra” sig själv och sitt artistskap behöver det inte alltid betyda i positiv riktning. Många blev besvikna när tredje albumet Magic position (2007) kom, där partier med hård, icke igenkännbar rockmusik som inte hade mycket gemensamt med det smått geniförklarande och mångbottnande som karakteriserade den tidigare musiken. Hade vi överskattat honom? När The Bachelor kom ryckte jag på axlarna. Det här var mörk musik på fel sätt. Gör goter.

Vilket känsloläge befann du dig i när du gjorde The Bachelor?

- Jag var inte i ett positivt sinneslag. Jag var rädd för att göra ett album som var för deprimerande eller negativt, säger Patrick och fingrar på en lapp med orden ”tack så mycket” på, inför spelningen.

Det är dags att sminka sig, dricka en Bloody Mary och invänta vrålen och mobilblixtarna.

Svulstiga rockposer blandas med androgyn, inövad koreografi. Det blir en fantastisk upplevelse – och smått ironiskt – faller bitarna på plats, den här gången också. Det mesta som avhandlas under den dryga timmen är nämligen låtar från de två senaste albumen, vilka får nytt liv, där de förklaras. När han under Damaris, den bästa låten från nya skivan, faller på knä medan han upprepar raden ”rise up” och strategiskt gestikulerar med båda händerna i luften förstår jag också hur musiken kan hjälpa folks sinnen och få en att försvinna in i ett konstverk.

[andy]

"Vad vill du ha, vill du ha sex med någon i tre minuter eller vill du ha 45 minuter av bra sex. Du vill ha 45 minuter."


Thanks for posting.

[jay]

you're welcome! but is there any way we could get a translation on this?

[Sorrow By Nature]

Sept 23, 2009 7:16:35 GMT jay said:

you're welcome! but is there any way we could get a translation on this?

Of course there is. I actually thought about doing this yesterday but it just didn't get done. SO, what follows is just a rough translation of an interview that I feel is poorly written to start with. (Rock on The Magic Position??? etc.) But yeah. There surely are errors, but I can't be bothered with doing it better right now.

/t

[Sorrow By Nature]

Patrick Wolf
"Björk's always been a big source of inspiration for me"

It's August. The livesummer of 2009 is going towards its end. Patrick Wolf is in Sweden and kids wearing lots of makeup are in line to take part in something that just as well might have been a myth.

The artist, model and painter talks to Fredrik Thorén about his relation to Björk, why records beat mp3s and are "like a good relationship or a good fuck", and how he really felt while recording The Bachelor.


- I wasn't in a positive frame of mind. I was scared of making an album that was too depressing or negative.

When the gates open for the last day of the Way Out West festival in Göteborg, around fifty kids wearing black makeup run as fast as they can, to the scene where Patrick Wolf will be playing an hour later. When he steps onto the stage he's wearing black knee-high boots and a designer made black/white/grey jumpsuit. Most of Patrick's fashionable youthhood years are represented in the crowd, with emphasis on hair: blonde/white hair, pink fringe, stylish post punk.

Before the show, he's sitting in a small room talking to journalists. He's not wearing makeup and reddish roots are visible in his tousled blonde hair. Photography prohibited, of course.
Patrick Wolf is one of the most modern artists to emerge during the 00s. The British multi-talented art musician mixes all kinds of different things in his visual expressions. Folk music with techno and modelling for Burberry alongside Agyness Deyn and Lily Donaldson. He keeps himself up-to-date with new collections by, among others, Comme des Garçons, Alexander McQueen and Kokon to Zai - as inspiration, then he creates his own outfits from that. Somehow, all of it comes down to one thing: to enhance the musical experience.

- I think it's been like this since the birth of rock & roll. It signifies good pop music, when people put such a strong visual imprint on the music. I've always loved artists like that, even ones who weren't so popular for their music. Like Klaus Nomi, Nina Haagen or underground punk artists. Björk's always had a big influence on me. With the music she's made, of course, but she's also been working with the world's most famous designers. It goes hand in hand.

Do you see yourself as a musician or, for example, a model?

- Musician, of course. But in my work I take the opportunity to communicate differently, that's why I get the privilege to work with good designers and photographers who I think are geniuses. It takes my work as a musician to a new level.

It's just as hard to put a label on Wolf's artistry as it is to define the music itself. A potpourri of a multitude of traditional folk instruments, soft and hard electro and guitars. Patrick Wolf thinks for a while and explains:

- I re-define myself often, but I'd say.. Pop music. It's for everybody. Pop music is also popular music in a way, I'm not so popular everywhere, but I'd like to think that it's for everybody. Pop music is a good term to use to make people open-minded about the music. Instead of hearing only the folk music or the electronics, they hear a pop song.

During work with his latest album, The Bachelor, he ran out of money and helped giving birth to an innovative marketing idea: Bandstocks. The fans themselves invest money in stocks. Money that goes to making an album and marketing it - both digitally and on vinyl and cd. As a stock holder you get the album digitally, some extra material and other benefits that are decided along with the artist. For example cheaper merch or guest list entry to shows.

- Bandstocks is a well established marketing model that my manager, Andrew Lewis, started. We were discussing new ideas at Universal (Wolf's old record label) and I had never heard about this before. I thought it was a pretty scary idea at first, but it has proved to be one of the best things in my career so far.

Do you have plans for any other business models in the future?

- It will probably only get bigger and better. I've planned on using Bandstocks again for my next album, the Conqueror. Every album I've made has been released by a different label and that's not because I'm hard to work with. It's because they get scared when I want to do something new, when I want to change myself. They're not following. I don't know what will happen in the future, I just hope that I can always record albums, change and not have anybody who tells me what to do.

To put out records is a very traditional way of distributing music these days.

- Yeah, I meet a lot of people who don't own albums because we have internet now, and all that. But to me an album is a work of art when you get everything just right. I don't think I'll ever oppose the album format because I think it's so beautiful. You get thirteen songs in 40-45 minutes.

- I mean, when you disappear into that world you can put a record on and disappear into a work of art. Like a nice painting. Something that takes you to another place. It's hard for people in general, I think. To survive, to work for somebody, in and out of relationships - people have a lot of problems, you know, and I think music can help people's minds. Like a good psychologist, like a good strong drink at the end of the day. Like a good relationship or a good fuck. That's what music's for and I think the album format... What do you want? Do you want to have sex with somebody for three minutes or do you want 45 minutes of good sex? You want 45 minutes. The album format is a fantastic thing.

After releasing his first two albums, Lycanthropy (2004) and Wind In The Wires (2005) in less than a year, Patrick Wolf realised that something was happening to the general appreciation. When he says that he wants to "redefine" and "change" himself and his artistry, it doesn't always have to be in a positive direction. Many were disappointed when third album The Magic Position (2007) was released, where there were bits of heavy, not recognisable rock music that didn't have much in common with his appraised and multi-faceted earlier work. Had we put too much faith in him? When The Bachelor was released, I shrugged it off. This was dark music made the wrong way.

What emotional frame of mind were you in when you recorded The Bachelor?

- I wasn't in a positive frame of mind. I was scared of making an album that was too depressing or negative, Patrick says while fingering a note with the words "tack så mycket" (= thank you very much), in preparation of the show.

Time to put on his makeup, have a Bloody Mary and await the screams and cell phone flashes.

Big rock poses mix with androgynous, well rehearsed choreography. It turns out to be a fantastic experience - and in a slightly ironic way - everything slides into place this time as well. The most of what's being experienced during the, little over an hour, set is from the two latest albums and is given new life while being explained. When he during Damaris, the best song off the new album, falls on his knees while repeating the words "rise up" and stategically raises his hands in the air, I too understand how the music can help people's minds and make you disappear into a work of art.

[jay]

mega exalts, tommy! thank you. i like how he describes an album...

[voilathestars]

"och fingrar på en lapp med orden ”tack så mycket” på, inför spelningen."

How cute I remember when he said that!

But I didn't really like the interviewer, his description of the fans who were going to see him (didn't see the people he was mentioning) and that he didn't really care for the bachelor..